Vilket ansvar har aktörerna i försörjningskedjan när det gäller att hantera effekterna på produktionsnivån?
När uppmärksamheten ökar på de negativa effekterna av ohållbar produktion läggs ansvaret på alla aktörer i försörjningskedjorna – producenter, handlare, återförsäljare, varumärken, finansiärer – för att hantera effekterna på produktionsnivån genom det som kallas ”kedjeansvar”.
På samma sätt utsätts institutioner inom den offentliga sektorn som reglerar handeln inför press att inkludera miljöskydd och sociala skyddsåtgärder, vilket leder till utvecklingen av metoder, index, och policye3 för att ta hänsyn till de inbäddade effekterna av handel.
Om du drar nytta av försäljningen eller konsumtionen av en vara, är du då ansvarig för eventuella negativa externa effekter i samband med dess produktion? Det logiska svaret är ”ja”, och det inses i allt högre grad att att misslyckas med att ta itu med dessa effekter inte bara skadar försörjning och ekosystem (se diskussionsunderlag 5), utan kan leda till en rad risker för företag och ekonomier. Dessa inkluderar risker i försörjningskedjan, där det fortsatta tillhandahållandet av råvaror beror på både naturens tjänster och producentsamhällena, såväl som risker förknippade med medvetenhet om påverkan från investerare, konsumenter och samhällen.
Många initiativ vägleder företag att kvantifiera och rapportera om miljöpåverkan (t.ex. SBTN, NCP, TNFD, CDP, GRI) och som svar på medvetenheten kring risker i försörjningskedjan, och uppmuntrar dem att redogöra för effekter som uppstår uppströms i försörjningskedjan.
iktigt är att utkastet till Global Biodiversity Framework efter 2020 uttryckligen nämner behovet av att överväga effekterna på försörjningskedjan i affärsrapportering. Som svar finns det ett växande antal verktyg för försörjningskedjan som kan bedöma omfattningen av potentiella effekter för försörjningskedjan på natur och människor (t.ex. Trase, resourcetrade.earth, SupplyShift, ENCORE, Commodity Footprints) och som kan användas för att vägleda lämpliga svar.
Försörjningskedjorna är inte linjära och alla aktörer har inte samma förmåga att påverka produktionsmetoder. Ligger därför ett större ansvar på de som handlar med den största delen av varan, eller de som får störst värde? Är dessa aktörer ansvariga för att driva förändringar av hela produktionsområden, beteendet hos hela leverantörer eller bara för andelen av råvaran de handlar? På samma sätt kan ansvaret variera över tid och rum.
Med tidsmässiga eftersläpningar mellan handeln med varor och tillhörande påverkan i produktionsområden, hur långt tillbaka i tiden ska aktörerna ansvara för? Med sådana effekter spridda över geografiska områden, hur kan vi säkerställa ansvar över gränser, jurisdiktioner och lämpliga tidsramar? Och hur kan vi säkerställa en rättvis fördelning av dessa ansvarsområden över värdekedjorna?
Belöningar och incitament
Ett typiskt svar på behovet av att ta ansvar är att införa skyddsåtgärder. Dessa inkluderar lagstiftning om due diligence från importörländer, åtaganden från den privata sektorn och leverantörskoder och behörighetskriterier för finansiering. Detta kan göra det möjligt för aktörer att bli marknadsledare, öka konkurrensfördelar, få tillgång till mer förmånliga lån, bättre marknadsföra sina varor och i slutändan öka de ekonomiska fördelarna som dessa varor ger.
Robusta upphandlingsstandarder kan förbättra produktionssystemens hållbarhet, men med tanke på de kostnader och utmaningar som är förknippade med ett hållbarhetsskifte, endast om de kombineras med investeringar och tekniskt bistånd som stödjer och belönar hållbara producenter.
Detta var utgångspunkten bakom prispremier för certifierade varor, men det finns ett behov av vanliga marknadspriser för att återspegla dessa kostnader och stödja bondesamhällen. Likaså ger hållbarhetsrelaterade lån en potentiell mekanism för att belöna hållbara aktörer, men de ekonomiska incitamenten är inte alltid tillräckligt attraktiva för handlare eller tillgängliga för producenter (vilket framgår av en fallstudie för den brasilianska leveranskedjan).
Företag, trots de åtaganden som gjorts, är exponerade för risker för avskogning i samband med deras inköp av råvaror som kaffe och palmolja. I Indonesien saknar småskaliga bönder ofta äganderättsskydd (över mark) och kan ofta inte få tillgång till finansiering och påverka priset de får, vilket kan stimulera illegal markrensning.
Det finns ett behov av större synergier mellan offentlig och privat politik och initiativ för hållbara försörjningskedjor tillsammans med jordbrukarstöd och ekonomiska belöningsstrukturer för att uppfylla politiska åtaganden. Detta återspeglas på andra mjukvarumarknader, med incitamentsbaserade initiativ som uppstår. Dessa inkluderar initiativ från den privata sektorn som de som bygger på betalning för ekosystemtjänster – som prövas för brasilianska sojabönder som antar hållbara jordbruksmetoder – såväl som ekologisk skatteöverföring från den offentliga sektorn för att kompensera subnationella regeringar för alternativkostnaden för att förhindra markrensning.
Gemensamt men differentierat ansvar och kollektiva åtgärder
Aktörer inom försörjningskedjorna arbetar inom begränsningarna av vinstmarginaler, konkurrens om leverantörer och köpare och konsumenttryck för lågprisvaror och tjänster. Det skulle vara komplicerat att kvantitativt differentiera ansvar mellan aktörer i försörjningskedjan.
Vidare kan en sådan tillskrivning till individer vara meningslös eftersom leveranskedjans flöden existerar i landskapsskala. Vi måste därför erkänna att även om det finns ett delat ansvar mellan alla aktörer som drar nytta av produktionen och handeln med råvaror, ligger ansvaret kanske på de största förmånstagarna av handeln, både nationer och kommersiella aktörer. Dessa aktörer kanske har förmågan och inflytandet att åstadkomma förändring genom att arbeta med alla aktörer för harmoniserade och långsiktiga lösningar.
Kollektiva åtgärder krävs för att möta utmaningar i gemensamma landskap. Ett exempel på detta är Produce, Conserve, Inclusive (PCI)-strategin för Mato Grosso-staten i Brasilien – en jurisdiktionsstrategi som sammanför staten, icke-statliga organisationer och jordbrukssektorn för att öka soja- och nötköttsproduktiviteten och tackla avskogning genom tekniskt bistånd, inkludering av småföretagare och tillgång till kredit.
På samma sätt finns det också ett ökat antal subnationella regeringar i Indonesien, som är mycket engagerade i att ta en roll i att leda övergången till hållbarhet genom att anta politiska åtgärder och verktyg som lågkoldioxidsnål och utveckling av grön tillväxt. Genom plattformar för flera intressenter engagerar de ett brett spektrum av aktörer inklusive producenter, köpare, civila samhällen och hållbarhetsinitiativ som RSPO.
För att nå skala behöver vi system som kan underlätta engagemang från alla aktörer, av vilka många inte kommer att ha den nivå av kontroll, spårbarhet som krävs eller förmågan att engagera sig direkt med producenter.
Det ökande utrymmet för engagemang i försörjningskedjan kan ge de verktyg vi behöver för att återställa de incitamentsstrukturer som krävs för gemensamt men differentierat ansvar över värdekedjorna.
Referenser
- https://hub.jncc.gov. uk/assets/709e0304-0460-4f83-9dcd-3fb490f5e676
- https://www. sustainabledevelopmentindex.org/
- https://ieep.eu/uploads/articles/attachments/9c951784 -8c12-4ff5-a5c5-ee17c5f9f80b/Trade%20and%20environment_FINAL%20(Jan%202020).pdf
